jag tror inte att mina vänner inser hur mycket de betyder för mig. inte bara de som jag jämt umgås med utan även de som skickar ett betydande sms då och då. som skriver hej på msn utan anledning. de som pratar med en för att faktiskt bara höra så att allt är bra. de som sätter sig bredvid en på tåget. de som ringer till en bara för att få prata av sig. de som frågar om allt går bra i skolan. de som berömmer vad man har på sig. de som gillar det man gör. de som inte bara pratar utan de som faktiskt tar sig tid att lyssna. de som vågar ta steget tillbaka till en trots att man glidit ifrån varandra. de som skriver glad påsk. de som erbjuder sig att ta en av de miljoner väskor man asar runt på. de som spontankramar. de som bryter ut i skratt med en. de som påminner om att en lektion är inställd. de som vågar fråga varför?. de som väljer att tro på sanningen. de som orkar med mig. de som accepterar mina knepiga humörsvängningar. de som bara är och framför allt de som aldrig glömmer att prioritera.

jag önskar att ni vet vem ni är, men det gör ni nog inte. men ni ska veta att ni är sjukt bra och att jag aldrig klarat mig utan er. hoppas att ni förstår lite bättre vem ni är nu.